”Har varit givande på flera plan”

Johanna Källrot hade precis blivit föräldraledig för första gången i sitt liv. Trots att hon är ensamstående kände hon att hon hade lite tid över. Varför inte bli mentor? I jobbet som jurist på Danske Bank i Stockholm hade hon hört en äldre kollega berätta om sina erfarenheter av ett mentorprogram kopplat till banken. Det inspirerade henne. Så när hon som medlem i Akavia fick nys om mentorprogrammet för invandrade akademiker kände hon sig manad att ansöka. Hon skickade in ett mejl senvåren 2022 och fick positivt svar.

 –Jag hade aldrig varit mentor tidigare och kan inte säga att jag har haft några bra mentorer heller. Men jag kände att jag ville testa detta; det lilla man kan göra för någon annan känns värdefullt, säger Johanna Källrot.

Programmet drog igång i oktober samma år och Akavia matchade henne med en adept: miljöjuristen Jillian Kirn som hade flyttat till Sverige från USA. De möttes första gången under introduktionsträffen i Akavias lokaler på Östermalm.

 – Där samlades alla mentorer och adepter och böjds på jättegott käk. Jag blev direkt helt tagen av Jillian; hon är en högenergimänniska och en väldigt driven person som är rak i sin kommunikation.

Mentorprogrammet har funnits sedan 2010 och bygger på att en mentor – som medverkar ideellt – paras ihop med en invandrad akademiker med matchande bakgrund: juridisk, ekonomisk eller samhällsvetenskaplig. Några löften om att mentorn ska hjälpa adepten att hitta ett jobb på den svenska arbetsmarknaden ingår inte. Men från tidigare program har 64 procent av adepterna uppgett att de har fått kvalificerade jobb under eller efter programmet. Av dessa säger två av tre att mentorn bidrog till att de fick tjänsten. Programmet äger rum två gånger per år, varar i sex månader och inkluderar tre gemensamma gruppträffar hos Akavia där deltagarna får utbildning i mentorskap, jobbsökande och nätverksbyggande. Därutöver är det tänkt att mentorn och adepten ska ses på tu man hand ungefär en gång i månaden.

 – Jag uppskattade att programmet är relativt fritt i sin struktur men samtidigt väl upplagt och med en lagom längd.

Johanna Källrot och Jillian Kirn talade engelska med varandra på första träffen. Men ju längre in på programmet de kom, desto mer svenska blev det. De sågs i snitt var tredje vecka.

 – Vi åt lunch hemma hos varandra, hon fick träffa min syster och jag bjöd in henne till en tjejmiddag. Sedan träffades vi även på stan ihop med en kollega till mig och Jillian fick besöka arbetsplatsen till två av mina vänner i branschen. Hon var tydlig med att hon ville träffa mitt nätverk och bli introducerad till potentiella jobbkontakter, säger Johanna Källrot och tillägger:

 – Mentorprogrammet är tydligt med det att det inte utlovar ett jobb. Men Jillian var helt inställd på att få ett och hon fixade det också helt själv.

Johanna Källrot bodde som barn med familjen i USA i två år och högstadiet gick hon i England. Som 24-åring åkte hon till Österrike för att plugga. Hon tror att hennes utlandserfarenheter har varit värdefulla i rollen som mentor; hon har en förståelse för hur det är att komma till ett nytt land med en ny kultur.  

 – Jag tycker att det är spännande med folk som kommer från andra länder. Jillian har bjudit in mig till fester hemma hos sig där jag har fått träffa flera av hennes nyfunna internationella vänner. Mentorskapet har varit givande på flera plan. Jag har fått en ny vän och vi har haft många stimulerande diskussioner om saker där vi inte alltid tycker lika, men alltid kan mötas.

Vad vill du säga till andra som är sugna på att bli mentor?

 – Det är fantastiskt att känna att du kan hjälpa någon bara genom den kunskap du har automatiskt för att du har varit aktiv på den svenska arbetsmarknaden. Du vet hur ansökningsprocesser ser ut, hur man ska tänka kring nätverkande och hur man visar intresse utan att vara för på. Det är många sociala avvägningar att göra som kan vara extra svåra för en person som är van vid en annan kultur.

Vad bör man vara beredd på om man ansöker om att bli mentor?

 – Man får vara beredd på att man kan bli hopparad med vem som helst. Det är högt och lågt vad gäller språkförmåga och hur drivna adepterna är. De kan också stå olika långt ifrån arbetsmarknaden och jag tror därför att det är bra om man inte lovar varken sig själv eller adepten för mycket. Utgå istället från adeptens förutsättningar – på så sätt kan man göra skillnad även i det lilla och hjälpa personen framåt utan att känna press på att man ska ro det hela vägen till ett jobb.

Någon annan som har provat på mentorskapet är Sara Luthander. Hon hade jobbat som jurist på fackförbundet DIK i många år när hon i egenskap av medlem i Akavia hörde talas om mentorprogrammet för invandrade akademiker. Hon ville gärna bli mentor, men tyckte inte att det var lämpligt så länge hon arbetade på DIK. När hon fick erbjudande om en ny tjänst som verksamhetskonsult på IT-bolaget Softronic var en av de första sakerna hon gjorde att anmäla sig som mentor-kandidat i Akavias program.

 – Jag tycker att likabehandling, integration, utbildning och mänsklig utveckling är så otroligt viktiga frågor. Det är en speciell situation att vara superkompetent i sitt första språk och kliva in i ett nytt land och bli nybörjare. Det blir ett ras i självförtroende. Jag tycker att alla människor förtjänar att bli väl mottagna när de kommer till Sverige och i synnerhet när man har en massa kompetens med sig, säger Sara Luthander.

Hon hade ingen tidigare erfarenhet som varken renodlad mentor eller adept. Men hon har vad hon kallar för en ”medmentor” – hennes före detta chef. De bestämde sig för ett antal år sedan för att bli mentorer åt varandra. Idén om medmentorskap bar hon med sig när hon hösten 2022 började mentorprogrammet och matchades med en jurist från Marocko med många års arbetslivserfarenhet från Frankrike.

 – Visst, jag kunde mer om svenskt arbetsliv och svensk arbetsrätt än min adept och jag tog ett större ansvar för vår relation eftersom jag var mentor. Men min ingång var att vi var medmentorer, att jag kunde lära mig minst lika mycket av henne som hon kunde lära av mig. Hon är inte ens 40 år och är både civilekonom och jurist och har drivit internationella byråer. Min första tanke var: Vad har jag att ge dig?

Under introduktionsträffen får såväl adepterna som mentorerna skriva ner vad de förväntar sig av den andra samt vad de förväntar sig av sig själva under programmets gång. Sara Luthanders förväntningar handlade om att hon och hennes adept skulle se tillbaka på sina träffar med glädje och tycka att det hade varit meningsfullt, men också att hennes adept skulle nå sina mål och aldrig säga att hon förstod om hon inte gjorde det.

 – Jag uppskattade upplägget med programmet; det kändes genomgående trevligt och positivt. Akavia var bra på att förmedla att vi inte skulle ha för höga ambitioner – det är så lätt att det drar iväg. Inställningen var mer att skapa en yta för oss att träffas på.

Hennes adept hade önskemål om att förbättra sin svenska och eftersom Sara Luthander är språkintresserad – och har egen erfarenhet av invandrarskap då hon har bott och studerat några år i Grekland – föll det sig naturligt att det blev mycket fokus på ord och uttryck, men också svenska koder. Totalt sett sågs de ungefär en gång i månaden. Sara och hennes adept träffades oftast i hotellobbys efter arbetstid, över ett glas vin och något att äta. De pratade alltid svenska ihop men var det något ord som hennes adept inte kunde bytte de till engelska.

 – Hon ville gärna prata felfritt. Men jag tänker att när jag spelar cello – som jag inte behärskar perfekt – får jag välja om jag ska spela rent eller göra musik. Det är samma sak när man är ny på ett språk. Man får fundera på vad som är viktigast, att få ett flyt i sitt tal avseende ordförråd och grammatik eller att prata helt utan brytning.

Hennes adept lämnade träffarna med listor på ord och uttryck som hon hade lärt sig, exempelvis ”medmänniska” och att man säger ”under vissa omständigheter” men ”i olika sammanhang”.

 – Vi övade också på andra saker, som att vi säger ”mycke” och inte ”mycke-t” i svenskan.

Vad har det gett dig personligen att vara mentor i programmet?

 – Det har gett mig en vän och en känsla av att ha bidragit till ett större sammanhang. Jag har även lärt mig hur man översätter utländska juristexamina till svenska och lite mer om hur många d och t vi sväljer i svenskan. Framförallt har det varit lustfyllt; jag har skrattat mycket och haft trevligt i mötet med en annan människa. Därtill har jag fått en guide till Marocko om det skulle behövas en dag.

Vill du bli mentor?

Läs mer om Akavias mentorprogram för invandrade akademiker och hur du ansöker om att bli mentor här!